Den 29 juli 2009 kom Micko till mig med sin kattkompis Brumbi. Båda var gammkatter, 10+. Pga omständigheter kunde inte ägaren ha kvar katterna så planen var att båda skulle vara hos mig tillfälligt tills de fick nytt hem. Min katt Wilma blev väl inte så glad, men hon vänjde sig. Brumbi var en rätt mallig katt som gjorde som han ville medans Micko var mer försiktig, drog sig undan och bet en om man försökte klappa honom. Han var inte alls trygg efter att han kommit till ett nytt ställe.

Efter någon månad fick Brumbi ett nytt hem, men inte Micko. För honom hade hans dåvarande ägare bokat tid hos veterinären för avlivning. Det gick inte behålla honom då han var så rädd och ilsken.

Kvällen innan Micko skulle bort sa jag till honom då han satt på hallmattan "du kommer avlivas imorgon".
Då hände något.

Han sträckte ut sig på hallmattan på rygg och spann glatt. På ett ögonblick blev han en helt annan katt. Jag vet inte om det var för att Brumbi hade farit eller om han förstod att hans tid i livet snart skulle vara ute. Men en sak var säker - det ögonblicket bestämde jag mig för att behålla honom. Min lurvboll!

3 fina år fick jag med honom. Katten med den knäppa, sötknasiga personligheten. Gammal men full av bus. Skulle alltid följa med mig på toaletten och sitta i knät. Väckte en mitt i natten med att stå och slicka en i ansiktet. Jamade efter uppmärksamhet och som ett barn fick man vagga honom över axeln tills han blev nöjd. Spann så högt att man kunde tro att han stod brevid en fastän han kunde vara i rummet brevid. När Wilma var på toa stod han utanför och lurpassade för att sedan hoppa på henne när hon var klar. Om nätterna var han på spisen och "rengjorde” stekpannan. Att tvätta saker var det bästa han visste. Oavsett om det var golvet, tv:n, datorn, en dörr eller skor så skulle de slickas på.

Blomjord var smaskens. Likaså kattsand. Men lyckan var nog total när han dök ner i en Frasse-påse och fann en bit hamburgare som jag lämnat. Förutom att han ständigt var på matjakt hittade han ständigt nya ställen att lägga sig på och i. Väskor, påsar, tvättkorg, garderob... you name it. Bäst var nog små korgar, prassliga papperspåsar och kartonger. När jag satt och pysslade skulle han vara med och hjälpa till på hans vis. Dvs sätta eller lägga sig på mina saker jag höll på med.

Tvättpåsen var väldigt skön

När jag skulle ta kort på våra förlovningsringar skulle förståss linslusen vara med :-)

Tappra försök att gömma sig bakom gardinerna...

Allt var han tvungen att provsitta på/i.

Min klocka ringde 10.00 på tisdagförmiddagen, och jag hörde Micko hosta till där han låg på golvet. Jag lyfte varsamt över honom på en filt och sedan gick allt så snabbt. Han tog sitt sista andetag medan jag klappade honom. Ringde Anders som kom hem direkt och tog fram Mickos låda som vi hade förberett dagen innan med ett stort, vitt lakan som vi bäddade ner honom i. Kändes sorgset men skönt att han fick somna in lugnt och fint här hemma, och att jag var med honom i sista stunden. Ringde veterinären och berättade att han somnade in själv.

Tisdagen den 31 juli 2012 slog Mickos hjärta sitt sista slag och lämnade oss. Jag tror aldrig jag gråtit så mycket som jag gjort under de senaste två veckorna, men nu känner jag en lättnad. Micko har det bra nu.

Vi for till Håkmark ett par timmar senare där vi begravde honom brevid en Oliver, (Anders mammas katt) som dog för två månader sedan. Det var vackert väder och Micko fick ett fint avslut. Av en slump hittade jag tre st fyrklövrar vid graven, varav en lade jag ner i lådan innan vi begravde honom.

Vila i frid lilla Mickogubben. ♥